Strålande recensioner för Ebba & Wiehe för premiären i Malmö

Läs Sydsvenskans Håkan Engströms recension här:

Nöjen

Fulländad andra akt på Viktoriateatern
Av Håkan Engström
Senast uppdaterad 2 maj 2007 00:16

Mikael Wiehes och Ebba Forsbergs Bob Dylan-program på Victoriateatern är fulländat. Starten var en smula trevande och extranumren kunde man vara utan, skriver Sydsvenskans Håkan Engström.

Mikael Wiehe & Ebba Forsberg.
Victoriateatern, Malmö 1-6 maj.
Amerikanska liv har ingen andra akt, för att citera F Scott Fitzgerald. Vilket kan vara passande, eftersom Bob Dylan gjort en låt om folk som är malliga för att de vet allt om F Scott Fitzgeralds böcker.
Jag är inte en av dem. Jag bara vet att författaren hade fel: Bob Dylans liv och karriär har haft både två och tre och fem akter, och redan nu flera extranummer.
När Mikael Wiehe och Ebba Forsberg gör ett Bob Dylan-program på Victoriateatern är man glad för den andra akten. Den inledande var en smula trevande, extranumren kunde man vara utan, men den andra akten¿ fulländad.
Wiehe/Victoria är ett säkrare kort än kombinationen röda fanor/första maj, men guldkanten står Ebba Forsberg för. Hon är briljant i sina tagningar av Wiehes Dylantolkningar; sjunger oklanderligt vackert på klassiskt vis, men hela tiden med koncentration på orden, på sångernas substans, på det tänjbara språkets ambivalens. Tonen är en näktergals, fraseringarna en intresserad och artikulerad samtalpartners.
Det gäller för övrigt inte bara de översättningar Wiehe står för. Hon hade fräckheten/den goda smaken att slänga in Ola Magnells ”Ta det kallt, det är allt” (efter ”Don’t Think Twice, It’s Alright”), som har ett annat kynne än Wiehes försvenskningar som oftast är stramare - nästan högtidliga.
Fast ”Every Grain of Sand” (”Där anar jag din hand”) ska nog vara just sådan: andaktsfull, högstämd. Kvällens version är mäktig, en av förvånansvärt få duetter, med Forsberg själv vid flygeln. Den ledde omedelbart över till kvällens allra grannaste låt, ”One Too Many Mornings”, där Ebba Forsbergs sång och piano backades elegant av ett bandet. Edvard Nyströms smakfulla gitarrsolo gav färg och känsla utan att ta över, precis som hans helt väsensskilda slidespel i ”Blind Willie McTell” som var Mikael Wiehes stora ögonblick i tisdags.
Som alltid har Mikael Wiehe sytt ihop en genomtänkt show, med anekdoter och kåserande meditationer som fasta hållpunkter. Roligast är hans utläggning om tillfällena då han nästan träffade Bob Dylan.
Ändå önskar man att Ebba Forsberg tog sig ännu mer utrymme. Hennes sångröst glider in som handen i en välbekant handske när hon lägger en stämma ovanför Wiehe i låtar som ”Sakta lägger båten ut från land” (”It’s All Over Now, Baby Blue”) och ¿ ja, tyvärr inte så många fler än så.
Och när Christer Karlsson i ett par låtar under första avdelningen kompar henne på flygeln - mekaniskt, stenhuggarmässigt, som om han inte hör sångerskan, än mindre har tålamod att vänta in henne - undrar man varför hon inte tagit platsen vid tangenterna redan från början.

Fotnot: Mikael Wiehe och Ebba Forsberg spelar på Victoriateatern även 2, 3, 4, 5 och 6 maj.

LÅTARNA
I’ll Be Your Baby Tonight
All I Really Want to Do
Boots of Spanish Leather
To Make You Feel My Love
Absolutely Sweet Marie
Farewell, Angelina
Mama You Been on My Mind
Simple Twist of Fate

Minstrel Boy
Every Grain of Sand
One Too Many Mornings
Blind Willie McTell
Don’t Think Twice, It’s Alright
Masters of War
It’s All Over Now, Baby Blue

Extranummer:
Tommorrow is a Long Time
John Wesley Harding
I Shall Be Released